The encouragement of light

Ofta omskrivs den spirituella mognaden som något som infinner sig i slutet av en process där vi, likt en lotus, växer ur gyttja och mörker och sträcker oss mot ljuset ovanför.

Det finns oändligt mycket att säga om det. Att det är en version av sanningen som presenteras för nybörjare (sökare) för att de ska kultivera den nödvändiga disciplinen. Att det är en bild av hur vi rör oss igenom naturens kvalitéer (från mörker och stagnation, genom aktivitet och strävan till klarhet och ljus) för att senare förstå naturen men inte påverkas av den (att vara i världen, men inte av världen)

Min erfarenhet, som någon som älskar gudinnan, är att det spirituella livet är en likvärdig strävan uppåt och neråt, just nu kollektivt med en betoning på neråt:) Det är ett ständigt återvändande till gyttjan; ett arbete där allt och alla måste med upp till ljuset. Hela upplevelsen av livet och all vår erfarenhet måste integreras in i vår spirituella praxis och genom det kommer världen runt omkring allt närmare istället för att lämnas bakom. Det är extra tydligt nu, när många av oss känner hur en brysk men moderlig energi driver oss framåt samtidigt som den tvingar oss att städa upp den röra vi lämnat bakom oss. Tvingar oss att integrera den sanning och förfining vi funnit genom praxis med vårt konkreta leverne, med våra relationer, i handling, ord och rörelse. Det är som om Hon säger: Så du älskar mig? Älska allt det här på ett vis som det kan uppfatta och förstå. Konkretisera din kärlek, gör den lik min.

Den taoistiska traditionen säger att rörelsen uppåt, mot fadern, gör oss värdiga. Rörelsen neråt, mot modern, gör oss ödmjuka.

I den lärde Vasisthas (en auktoritet inom den yogiska traditionen och prins Ramas lärare) berättelse om sin upplysning beskriver han hur han efter lång praxis (i en ensam grotta som sig bör) en dag möttes av den uppenbarade Shiva. Shiva var oändligt vacker i sin självtillräcklighet, absolut stilla, uppslukad av sin egen expansiva medvetenhet, sin upplysta kunskap, sitt lycksaliga varande i Självet. Han var allt Vasistah hade sökt och den lärde föll i djup meditation tillsammans med Herren och var med honom, orörlig, länge. Så plötsligt uppstod en tanke ur den expansiva sky som var Vasistahs medvetande. Han tänkte- Jag känner mig uttråkad, är det här allt? Och i ögonblicket tanken formades såg han en kvinnlig form träda in i grottan. Han kallade henne Uma, Saraswati, Lakshmi, Durga och hon tog i glädje alla sina strålande former. Han utropade Jaia– Seger åt det feminina- och hon intog en dansares position och samtidigt som hon klappade samman sina händer stampade hon sin mjuka fot mot jorden så att denna gav svar.

Så förstod Vasistha hur Shakti dansar för Shiva och hur mycket glädje både betraktandet och rörelsen ger dem båda. Han förstod balansen, och den eviga cykeln, mellan att dväljas i Självet och att sedan återvända och engagera sig i jorden vi älskar. Han förstod att det Shiva gör, gör också vi, att det Shakti gör, gör också vi och på det viset är vi alla Ardhanarishvara– hälften feminin, hälften maskulin.

Det har varit tillåtet och högtstående inom den patriarkala spirituella traditionen att lämna världen bakom, liksom det är den moderna andlighetens gissel att den inte förstår ge upp tillräckligt av den egna agendan och möta ansträngningen. Gudinnan återställer balansen, inte genom att vi penetrerar henne som ett koncept utan genom att vi ger upp inför henne och låter henne dansa genom oss. Som den taoistiska traditionen säger – ”Know the masculine, keep to the feminine”. När vi mötts av Shiva, förblir vi honom för alltid trogna, men vi fortsätter älska Shakti och vörda henne genom allt omkring oss, framför allt dem och det vi har ansvar för.

Må vi aldrig undkomma Kalis fasta hand. Må hon leda oss djupare in i sin kärlek, i sin frihet, i sin lycksalighet.

Jaia.