Spirituell praxis

I Upanishaderna står det skrivet att om vi längtar efter sanningen på samma vis som en drunknande man längtar efter luft så kommer vi finna den ögonblickligen. Men vem känner ett lika instinktivt behov av att känna sanningen som vi gör av att få behålla våra liv ? Den sufiska traditionen säger att hjärtats längtan är gömd djupt inom oss och behöver föras in i ljuset av vår medvetenhet innan vi kan börja realisera dess oerhörda kraft. För att hjälpa oss att fokusera på hjärtat och aktivera den förunderligt transformerande kraft som är kärlekens har spirituella tekniker utvecklats genom alla tider, över hela världen.

De här teknikerna är en del av vårt andliga arv och är oumbärliga för den sökande, dem som längtar. Utan dem är vi strandade, utan riktning och möjlighet att resa mot själens inre värld. Men eftersom de här teknikerna och övningarna kan ha en så kraftfull transformerande effekt har de ofta hemlighållits och bara givits från seriösa lärare till tillräckligt dedikerade elever.

Nu finns många tekniker tillgängliga för gemene man, men vi måste alltid komma ihåg att spirituella tekniker är skapade för att ge upphov till verkliga inre förändringar och kräver en ansvarsfull inställning. Övningarna både kräver och väcker vår disciplin och bör följas med noggrannhet, utan att forceras. Inom hatha-yoga traditionen vet vi att onödigt forcerande, eller alltför mycket hårdhet, orsakar onödig skada ,och detsamma gäller de flesta spirituella traditioner.

Vanligtvis är det den sökandes inre hållning som förblir det viktigaste. Vi behöver minnas att varenda en av de övningar vi utför är ett sätt att bli öppen och mottaglig för den nåd och ömhet (grace) som hela tiden strömmar mot oss. För att citera Rumi ”Hela mitt liv har jag varit okänslig, blind, men inte för ett ögonblick har det här flödet mot mig upphört”