Det högre perspektivet- Shivas namn och form
Det första mantrat jag mediterade med, förföljde mig under många år. Jag säger förföljde mig, för jag var av uppfattningen att jag själv inte valde mantrat, utan att det valde mig. Det mantrat var Om Namah Shivaya– jag bugar mig inför (eller jag blir ett med) Shiva, vars namn betyder välsignelse. Och det mantrat fyller fortfarande mitt hjärta, så jag vet att välsignelsen söker mig lika innerligt som jag söker den.
Shiva beskrivs ofta felaktigt som ”the hindu god of destruction”. Men i verklighet är han motsatsen; förkroppsligandet av medkänsla och kärlek. För han förstör inte så mycket som han löser upp; som han befriar oss ifrån koncept, stolthet, dömande åsikter, dualism och låsningar vid form framför flöde.
Som en gudomlig energi har Shiva många paradoxala kvalitéer och former. Han är den ”erotiska asketen”, som religionsvetaren Wendy Doniger kallat honom, representationen för absolut självkontroll klädd som en obrydd vilde, både absolut kärlek och fullständig annihilation, både fullkomlig närvaro (bhava) och evig tomhet (mahasunya). I Śaiva traditioner representerar han det som är utan slut, det formlösa, det från var all skapelse stiger och faller, framträder och återvänder- medvetandets gudomliga grund. Ofta sägs det att han är obeskrivbar, utan kvalitéer. Ändå, eller kanske just därför, har han under årtusenden getts hundratals namn.
Det vanligast är såklart Shiva – som betyder välsignelse, vänlig, välvillig. I samma linje följer namn som Sarvamangala– den som är helt igenom fylld av lyckosamhet; Sambhu– den som manifesteras som välbefinnande och välstånd och Shankara– den som orsakar lycka.
Men om han nu är en så vänlig typ, varför porträtteras han som insmord i aska, med giftiga kobror ringlandes kring sin hals, mediterandes på avlägsna platser och kyrkogårdar? Eftersom även att erfara att hela världen genomsyras av Shivas essens, som är välvillighet, innebär inte att livet alltid är skönt eller enkelt. Eller att kontakten med det gudomliga inte är skrämmande.
I Vedisk tradition återfinner vi honom därför som Rudra (den som ylar eller vrålar), som beskrivs som den destruktiva elden, stormen, det som förgör allt. Han sägs ha tusentals ögon som ingen kan gömma sig för och en kraft ingen kan kontrollera. Han kallas både den som får oss att fälla tårar och den som har makten att lösa upp både sorg och rädsla, att förstöra all form av smärta. Hymnerna till honom inleds med orden: ”Salutations to your anger” eftersom det är just den som orsakar vår befrielse, som rycker av oss alla våra förklädnader. Så är han elden, som transformerar, som disciplinerar. Men han är också svalkan, stillheten.
Därför kallas han Asutosa– den som tillfredsställs med enkla medel, eftersom han tar emot vad vi än erbjuder honom och ger sin nåd, sin upplysta kunskap, i utbyte.
Om vi lockas att tro att han är avlägsen, något vi kallar ned från en fjärran himmel, benämns han som placerad i mittlinjen av den mänskliga kroppen. Där kallas han Sthanu– den som är orörlig, den som har formen av en pelare, den som är alltets stöd.
Men han är även Nataraja– den dansande herren. Han som, i kombinerad form av Shiva och Shakti (medvetande och energi) utför ananda tandava; lycksalighetens dans, där skapelsen släpps fram och kallas tillbaka i en hastighet vi inte ens kan föreställa oss, allt till rytmen av hans taktfasta trumslag. En dans som sägs utföras i medvetandets salar (chidambaram) för allas vår befrielse, så att när vi ser statyer av dansen så ser vi en spegelbild av vårt eget själv; i befriad form. En som på riktigt kan hålla förståelsen av att allt existerar samtidigt.
Den 4 mars firas i år Maha Shivaratri (Shivas stora natt) som av många räknas som en av de viktigaste andliga högtiderna på året. Jag vet att det är svårt att finna tid för praktik i vardagen, men på den här natten sägs våra ansträngningar multipliceras tusenfalt! Berättelserna är många om hur Shivas nåd, som alltid är närmare än det egna andetaget, är extra nära under den här natten och hur han välsignar till och med de som dyrkar honom av misstag.
Må vi känna honom, som är medvetandets grund, som är den eviga friheten, som är den obrutna. Må hela världen, i sanning bestå av välsignelse.