På tröskeln till ett nytt perspektiv

För dem av oss som har en förkärlek för distinkta gränser, tydliga avslut och klar vägledning ter sig livet ofta förvirrande motsägelsefullt. Processer som aldrig tycks slutförda, trådar som vävs samman för att sedan lösas upp igen, en väg kantad av regnbågar och synkrona sammanfallanden som plötsligt leder till fel plats. Eller? Livet har sin storslagna magi och sin upprepning, sin gåtfullhet och sin förutsägbarhet. Det prövar ständigt sin förmåga till överväldigande, omvälvande förnyelse även i center av sin uråldriga evighet.

Den indiska, och yogiska, traditionen förnekar bestämt linjärt tids-tänkande och upplever och beskriver världen och livet i den som cirkulärt, stundtals spiralformat, där början eller slutet på en historia med nödvändighet utgör mitten av flertalet andra. Enkelt sagt är det upp till oss var vi väljer att inleda historien och ge den dess början, även när vi för alltid är i mitten av saker, för alltid i konsekvensen av det tidigare, föranledande det senare. För evigt i rytmen av det avtäckta och det fördolda, det inåtgående och det utåtgående.

Till vår hjälp, i början av alla saker, finns Ganesha. Ganesha, den här otvivelaktigt egna karaktären i den indiska guda-uppsättningen. Den här fusionen mellan pojke/man, djur/människa, skapad ur sin mor, Umas, glödande tapas och kreativa frihet, född genom hennes skratt (!)  Han som, efter att ha fått huvudet avhugget av sin egen far, återställs, inte genom att få tillbaka sin tidigare form (en omöjlighet) utan genom att bli en helt annan, genom att bli mer än han var.

Ganesha, som sägs stå på tröskeln till alla åtaganden värda att nämna, står ursprungligen på sin egen mors tröskel, utsatt att vakta medan hon tar sitt bad. Det är djupt symboliskt hur vi, på tröskeln till Shakti, till livets oemtostråndliga skönhet, möts av det här oförutsedda, det här lilla knubbiga hindret. För Ganesha, även om traditionellt inkallad och åkallad för sin förmåga att flytta hinder, visar sig vid djupare studie ha en mer intrikat agenda. Han är efter allt skapad av Parvati; hon som är paradoxen själv, evigt föränderlig. Hon som är Shri– löftet om att det alltid finns mer. Och som hennes intresserar han sig för det som står i vägen för oss för vad det framvisar, för möjligheten det erbjuder. För att han vet att vi vill ha ut mer av livet än det vi själva kan frammana; vi vill ha det oförutsedda, den extra ljuvlighet som Hon är.

Ganesha, med vaken blick, som med en yogis fokus balanserar hela sin imponerande tyngd ovanpå en pytteliten mus, för att ingenting är omöjligt för honom; han är obegränsad genom sin brist på begränsande övertygelser. Samtidigt porträtteras han med snabeln sträckt mot de sötsaker han älskar, i påminnelse om den tillfredställelse som följer på tillåtelse, både av våra personliga preferenser och egenskaper, såväl som andras. Med en oregelbundenhet full av brutna delar, extra delar, evigt framkallande nya möjligheter, driver han oss in i våra motstånd och låter dem avslöja sätten på vilka vi är ofria. Därefter färgar han oss med sin egen ovilja att överanstränga sig (som inte springer ur lättja utan ur absolut intelligens och förståelse för jämvikt) och möjliggör en ny blick och en ny fråga. Hur kan jag ta plats i det här ögonblicket, hur ser jag den här situationen, personen, om jag saktar ner och sträcker mig mot sötman som alltid är en möjlighet?

Så låter Ganesha oss förvandla vår Karma till vår Dharma, ögonblick av kontraktion till möjligheter för djupt lyssnande, vår brutenhet till vårt unika uttryck och våra personliga preferenser och passioner till det som öppnar dörren till Shaktis slutna rum.

Må vi välsignas i inledandet av våra åtaganden, i transformationen av våra falska begränsningar.

Saranam Ganesha. Ganesha Saranam