Soma och Neelakantha: Sötma och Medvetenhet

Hösten är Gudinnans tid. Vi ser henne i naturens magnifika skiftningar. Vi känner henne i vårt kreativa framåtskridande, vårt omhändertagande av familj och vänner, i viljan att om och ny-skapa såväl som i kraften att repetera de rituella handlingar vi kallar vardagens göromål.

Traditionen kallar henne Shri, eller Kamala, Lakshmi, Mangala. Hon har tusen namn och de framhåller alla hennes natur som är överflödet; förmågan att skapa mer ur sig själv, en välvilja och genomgripande förståelse för elegans, värdighet, skönhet och hållbarhet. Hon är hjärtat av världen, tillfredsställelsen som kommer ur estetiska och erotiska upplevelser, välstånd och god hälsa, rättfärdighet, generositet, förfining och spirituell befrielse. Hon skänker meningen med livet genom sin närvaro och när hon är frånvarande är tillvaron ett torrt minne, utan tecken, omsorg eller verklig samvaro.

Mytologiskt har hon gjort sig berömd för att försvinna spårlöst när arrogans, lättja eller girighet fått för stor plats. Vissa kallar henne otrogen eller notoriskt ombytlig, nyckfull. Men det hon kräver är konstant uppmärksamhet till balansen mellan givande och mottagande. Allt överflöd måste distribueras och ackumulation eller stagnation är detsamma som brist på det hon representerar; liv. Livet insisterar på sin egen rörelse, livet affirmerar sin egen vilja till att få blomstra, bli upplevt och beundrat, leva ut sina miljarder möjligheter. När hon förs samman med sin eviga make; Vishnu, som är Dharma– rättfärdighet, välvillighet och harmoniserande omsorg blir hon permanent, trogen.

Historien är invecklad och lång om den gången hon drevs ur världen genom guden Indras oförmåga att uppskatta en gåva. Försvunnen väntade hon djupt försjunken i Världshavet, desperat saknad i de tre världarna som utan hennes strålglans hade mist all sötma. Utan henne utfördes inga religiösa ritualer, ingen städade hemmen eller gatorna, ingen älskade, ingen läste sagor för barnen, ingen förstod omsorgens betydelse utan kände bara tomrummet den hade lämnat bakom sig. Och i tomrummet upplevdes rädsla, ensamhet, torka.

På uppmaning av Vishnu samlades demoner och gudar för att i gemensam kraftansträngning kärna det oändliga vattnet, såsom vi kärnar mjölk för att driva fram en mer förfinad, gyllene substans ur densamma. Och ur arbetet de gjorde tillsammans, de där mörkare och ljusare delarna av Medvetandet vi kallar Asuras och Devas, drevs olika substanser fram. Somliga värdefulla och eftertraktade, andra så giftiga att de hotade att förgöra alla de samlade. Värst var giftet Halahala som Shiva, i sin oändliga godhet och absoluta frihet, drack men lät bli att svälja så att det färgade hans hals blå och gav honom epitetet NeelaKantha (den blå-halsade) Traditionen säger att han varken spottar ut eller sväljer giftet utan håller det i platsen halvvägs mellan hjärta och huvud där han tillåter kraften av sin medvetenhet och kärlek transformera det, droppe för droppe.

Det krävs ett mod som Shivas, en förmåga till konstant medvetenhet och orubblig kärlek för att kvarstå i den rörelse som generar Shri. För i kraften av alla medparternas ansträngning, och genom sin egen vilja, framträder hon slutligen ur det kärnade Världshavet. Genom hennes närvaro återfår de tre världarna sin strålglans och harmoni. Hon kliver in i Vishnus famn, och han som vet bättre än att hålla henne för hårt, får hålla henne evigt.

You illumine my entire being With just a portion of yourself. O Sri, show me your favor! Draw near! /

Sri Mahalaksmi Hrdayam