Lärarens roll; hur vi överger somatisk dominans

I de indiska traditionerna har läraren en väldigt speciell plats. Ofta använder man ordet Guru som brukar översättas till ”den som för (eleven) från mörker till ljus” eller ”den som har tyngd”, inte bara för att tilltala sin spirituella lärare, utan alla former av lärare. I Väst har det här ordet  tenderat att bli samtidigt urvattnat (som i uttryck som mode-guru eller tränings-guru) och överdrivet glorifierat (som i gurun känner mig bättre än vad jag känner mig själv och är min enda väg till insikt, sinnesfrid och befrielse). Men ordet kvarstår, och påminner om en relation; mellan undervisning och lärande, om en process; mellan att inte riktigt greppa och inte veta hur, och att  bemästra, att fullt förstå, att förkroppsliga.

Ofta hanterar vi relationen till våra lärare som vore den en förälder. Vi blir beroende av deras omsorg och bekräftelse eller revolterar mot deras auktoritet. Ännu mer så om läraren uppmuntrar nämnda roller, medvetet eller omedvetet. Men i vår samtid förändras relationen mellan förälder och barn, mellan män och kvinnor, och med dem alla andra relationer i samhället. Det brukar benämnas som en rörelse från vertikala relationer mot horisontella sådana. I fråga om läraren och eleven innebär det en förskjutning av ansvar till eleven, som förlorar en del av sin passivitet. Det tilldelar även densamma mer makt, eller kanske bättre uttryckt; kraft. Det bjuder läraren att bättre förklara sig, när densammes ord inte längre är lag och den tilltalade är en syster eller bror, full av värdighet. Vad lär vi våra barn för att vi helt enkelt har mer erfarenhet och kunskap om livet, och vad är kulturella restriktioner, familjära koder som tillhör en annan tid och kontext och kanske bättre bör lämnas där?

Inom religionsvetenskapen talar vi om en rörelse ifrån vertikal till horisontell transcendens, eller kanske bättre; från transcendens mot immanens. Det innebär att allt färre människor intresserar sig för religioner eller spirituella traditioner som utlovar en utväg ur världen och består av auktoritära strukturer och allt fler söker befrielse i och genom det världsliga, det materiella, det kroppsliga och relationella.  Det finns oändligt mycket att säga om det här i fråga om kvinnors (den klara majoriteten yoga-utövare ex) koppling till det jordiska och hur vi bör eller inte bör identifiera det kvinnliga med det materiella och relationella (som så många patriarkala traditioner gjort). Det vi kan konstatera är att många av oss numera praktiserar en yoga som vördar kroppen och den somatiska upplevelsen, som lyssnar till det gensvar vi får när vi rör oss, som inte förtrycker eller förtränger, utan tillåter. En yoga som allt oftare ber oss att respektera en kropp som ”alltid har rätt”, som jag nyligen hörde en lärare uttrycka det. Det är en lång väg från Patanjalis klassiska yoga och det filosofiska Samkhya systemet där prakrti– materia/energi beskrivs som en blind, utan medvetande.

I samband med att vi förväntas lyssna till våra egna kroppar, förändras lärarens roll. Hon/han kan inte längre berätta vad som är rätt och fel (för övrigt kategorier som löser upp sig allt mer i vår postmoderna diskurs) utan istället blir en slags vittne, en betraktare, som ställer frågor och låter eleven finna svaren.

Den senaste åren har allt fler skandaler avtäckts kring spirituella lärare och deras traditioner, vad jag skulle kalla ett direkt resultat av en mer horisontell värld, där kvinnor, barn och andra utsatta grupper vågar pröva sin röst och ställa sina förövare, de vars maktposition varit intakt, till svars. I samband med det har begreppet somatisk dominans blivit allt mer utbrett. Det är ett så viktigt begrepp för oss, eftersom det kan appliceras brett på transcendentala traditioner, som försökt överskrida, kontrollera, späka och ignorera kroppen (och kvinnor). Men även specifikt på det som skett och sker i relationen mellan lärare och elev. Där läraren tar sig friheter med elevens kropp på mer eller mindre grova vis. Från sexuella övergrepp till en fatal justering i en asana-klass, från korrigeringar med en käpp till en olämplig smekning. En högljudd tillrättavisning eller att på otaliga sätt säga: din kropp ser fel ut, jag ska fixa den. Resterna av strukturer där äldre män disciplinerat yngre män. Resterna av strukturer där män lärt sig att förakta kvinnor. Resterna av strukturer där kroppen stått i binär opposition till själen eller sinnet.

Den somatiska dominansens tid är kanske inte ännu över. Men allt fler frågar sig, vad består din  makt i och med vilken rätt utövar du den över mig ? Och med vilket resultat utövar jag kontroll över min egen kropp, som vore den en annan än mig?

Personligen kommer jag alltid att älska läraren. För hon kan, om vi finner rätt balans mellan lyssnande och utförande, mellan tillit och kritik, ge oss tillgång till vad vi förut inte såg, leda oss från mörker till ljus. Rätt lärare är tung på erfarenhet, rik av sina egna misstag, fylld av medkänsla för sig själv och därmed andra. Må vi fortsätta lära, utan dominans men med stor nyfikenhet, i en horisontell spegelsal där vi alla reflekterar varandra, där vi vågar fråga och vågar uttrycka värdigheten i vår egen erfarenhet och röst, samtidigt som vi njuter av den andres. Kanske är det vägen till verklig receptivitet, som inte sammanfaller med varken undergivenhet eller passivitet, utan som aktivt tar emot världen, och sedan svarar.

Om Namah Shivaya Gurave- Jag bugar inför Shiva, som är läraren, inuti och utanför mig själv!