Verklighetens Hjärta

Det man älskar ser man överallt. Det man längtar efter ännu mer så. Den förälskade ser sin älskade, föräldern sitt barn, den idédrivna teoretiska sammanhang och den fördomsfulla bekräftelse på samma snäva syn.  Så ser jag Kali i allt i världen. Allt påminner om henne.

Kali, med sin ikonografi som får människor att vika undan med blicken. Naken, mörk, med vild blick och utsträckt tunga, med händer (ofta fyra, ibland tio) som håller vapen, ett avhugget manshuvud och en blodfylld skål. Med obundet hår, smycken gjorda av människoben och en kjol av människoarmar dinglandes kring sina höfter, står hon med en fot på den liggande Shivas bröstkorg, till synes triumferande, extatisk.

Hennes ikonografi har getts otaliga tolkningar genom århundrandena. I Mahãnirvana beskrivs hennes hud som svart eftersom hon rymmer allt i universum. Såsom alla färger försvinner i det svarta, så försvinner alla namn och former in i henne. Hennes nakenhet förklaras som att hon är klädd i rymd, eftersom hon är obegränsad. Hennes röda tunga är utsträckt som en symbol för naturens passion och kreativitet och hon står på Shiva i formen av ett blekt lik, som är fullständigt beroende av hennes kapacitet att ge och ta liv.

I Devi-Mãhãtmya bryter hon fram ur gudinnan Durgas tredje öga för att förinta demonen Raktabija; hans vars spillda blod frambringar nya versioner av honom själv. Kali, som beskrivs som utmärglad och blodtörstig kastar sig över honom med ett stridsrop som skakar världarna och slickar i sig varenda droppe av hans blod innan hon, berusad av sin egen seger, närmast dansar sönder världen genom sin tandava. Senare texter plockar upp berättelsen och menar att Shiva (som den auktoritära maken) fick kallas in för att blidka/kontrollera henne. Först när han tröttat ut henne genom att dansa ännu vildare än henne, alternativt förvandlat sig till ett gråtande spädbarn som väcker hennes moderliga ömhet, lugnar hon ner sig och garanterar världens harmoniska fortgående. I andra versioner lägger Shiva sig platt på marken och låter Kali dansa över honom, varvid hon antingen stillas av hans essens som är betraktandet, medvetandet, eller stoppas av skammen över att ha dansat på sin make (varvid hon sägs bita sin tunga i blygsel och återtar kontrollen över sin feminina aggression; en version som inte är speciellt övertygande för någon utanför indisk kontemporär kontext).

I Candi Purãna beskrivs det hur Durga fått i uppdrag av gudarna att besegra en demon som inte kan besegras av en man. Vad de förbisett att berätta för gudinnan är att demonen i fråga har blivit lovad att han endast kan besegras i strid av en naken kvinna (han ville försäkra sig om att det inte var Vishnu i förklädnad, han är nämligen berömd för sina drag-bedrägerier). Durga tvingas så att ta en naken och skräckinjagande form och först när demonen står och stirrar i förundran på hennes yoni (ja, det står faktisk så) kan hon övervinna honom. Hon är sedan så förargad över de manliga gudarnas falskhet och fräckhet att hon hotar att använda alla sina vapen mot dem, varpå de flyr i himlens alla riktningar. Alla utom Shiva, som inte kan fly. Istället börjar han dansa, långsamt och förföriskt, och gör Kali till sin Ishtadevatã- sin utvalda, sin personliga, sin åtrådda gudom. Han säger:

”Du är min far, du är min mor. Du ensam är min vän. Jag har ingen annan än dig i den här världen. Om jag lever eller dör, är upp till din önskan.”

Blidkad av gudens dyrkan lovar Devi att uppfylla Shivas önskan, varvid han ber om att få henne till maka. Hon accepterar, och han sluter henne till sitt bröst.

I Mahãbhãgavata kallas MahãDevi in i världen efter att Shiva helt upphört att uppfylla sin kosmiska funktion och istället förlorat sig i djup meditation. Gudarna är överens om att det enda som kan locka honom tillbaka in i världen är en kvinna, men inte vilken kvinna som helst, utan Gudinnan själv. Hon antar uppdraget och lovar (efter tretusen år av ihärdig tillbedjan och mantrarecitation från prästen Daksha, varefter han belönas med en darshan, en vision av hennes mörka form) att födas in i världen i formen av den ljuvliga Sati; under förutsättning att man inte ska glömma vem hon egentligen är. Men efter att hon vuxit upp med Shiva i sitt hjärta och slutligen vunnit honom till sin make misslyckas både maken och fadern med att visa henne den respekt hon krävt. Hon återtar då sin fruktansvärda form (som får Shiva att sluta sina ögon, trots att han i begynnelsen var den enda som inte skrämdes av hennes uppenbarelse utan fri från rädsla och äckel sökte henne som sin maka) och delar sig sedan i tio former (Dasa Mahã-vidyas, den kunskap som befriar) som fyller de tio riktningarna och stoppar Shivas desperata försök att fly. Slutligen sätter hon sig själv i brand genom sin egen tapasya, sin egen flammande kraft. Shiva, full av ånger och förkrossad av sorg får som straff att bära hennes döda kropp ovanpå sitt huvud över världarna. Men till sin förvåning upptäcker Shiva att det han trodde skulle fylla honom med skam (att inta en undergiven position under sin hustru) skänker honom den största glädje. Han rusar både vild av sorg och uppfylld av extas genom himlavalven innan Vishnu (i all välvillighet) skär upp Satis kropp genom ett par välriktade kast med sin diskus. Kroppen faller till marken och skapar shaktipithas (platser fyllda av gudinnans kraft). Där Satis könsdelar landar slår sig Shiva ner och faller i djup meditation, inriktad på att få gudinnan att återvända till honom, i ny form. När hon i sinom tid gör det, i formen av Parvati (bergets dotter) ber Shiva henne att visa honom sin verkliga form, för att bevisa att hon är hans älskade Kali. Den här gången flyr inte Shiva, utan han ser på henne i all hennes strålande, hemska prakt och säger:

”Mitt hjärta brann på grund av den långa separationen från dig. Du är den inre kontrolleraren (antaryãmini), kraften som lever i hjärtat, den stora drottningen. Dyrkandes dig, placerandes dina lotusfötter på mitt lotushjärta, får jag det som tidigare stod i smärtsam brand, att svalna.”

Efter det lägger sig Shiva ner och etablerad i djup yoga, placerar han Kalis fot på sitt bröst.  Han ser på henne med den djupaste respekt, och full av lycksalighet, prisar han henne med hennes tusen namn.

Ma Kali, som är världens hisnande vidsträckhet, som är verklighetens vidöppna outgrundlighet, som är den råa kärnan i center av kärleken,  som är förstöraren av rädsla, förtäraren av karmisk handling, som är löftet om befrielse, extasen i skapelsens puls.  Ma Kali, som är mörkret varpå alla ljusformer dansar, välsigna oss med din nåd, som resulterar i intimitet med sanningen. Jai!