Frihet versus Perfektion

När jag först började undervisa yoga visste jag väldigt lite om hur djup och vid, avskräckande och oemotståndlig traditionen (traditionerna) egentligen är. Men även då påminde jag alltid mina elever om att vi praktiserar för frihet- inte för perfektion. Ibland tänker jag att jag visste bättre då än nu, att jag var mindre låst av kunskap, att jag lyssnade bättre, att oskuldsfullheten verkligen är ren och att renheten är närmare det gudomliga. Men i den tantriska traditionen har sanningen ett blodigt ansikte, ett smutsigt ansikte, ett mörkt ansikte. Därför har jag tillit till att min kunskap, min erfarenhet och mitt mörker även har del i min befrielse.

När jag då pratade om frihet menade jag ett vakenhet inför världens eviga färskhet. En förmåga att möta ögonblicket så som det ger sig till oss utan att dröja med en fot i det redan upplevda eller i tvekan över det aldrig förut upplevda. Att vara fri ifrån Karma (bunden eller tvångsmässig handling), Vasanas (vanemönster) och Samskaras (den ärrbildning som följer som en konsekvens av tidigare handling och får allt i nuet att påminna om något i det förflutna).

Traditionen jag nu följer (som i modern tid kommit att benämnas Kashmir Shaivism men som kanske bättre kunde kallas Abhinavaguptas monistiska Saivism) menar att det gudomliga har absolut frihet att skapa, absolut frihet att uttrycka sig,  en frihet som kallas Svatantrya. Samma tradition menar att vi som människor har samma egenskaper som det gudomliga, i aningen sammandragen och begränsad (genom att den är individualiserad) form. Det betyder att också vi är fria att skapa, att uttrycka oss, att göra världen ny genom att transformera oss själva.

Yogatraditionerna är fulla av begrepp som pekar mot frihet. Moksha, Jivanmukti, Kaivalya. Vissa talar om frihet från, andra om frihet att. Frihet från illusion, frihet att lämna det föränderliga, det som skapar lidande, bakom sig. Transcendens. Bortomgående. Utsläckande. Frihet som en förmåga att engagera fullt, utan behov av skydd eller distansering. Vakenhet. Intimitet. Bodhisattva.

Vad jag inte visste då var att även perfektion upptar stor plats i yogans historia och att den som uppnår fulländning i praxis (Siddha) belönas med en rad superkrafter (siddhis). Krafter som lika gärna kan vara målet för praxis, som något som oundvikligen uppstår på vägen mot befrielse. Den indiska mytologin (Puranas) är fulla av referenser till buttra Yogis som kastar förbannelser kring sig och demoner som blivit så kraftfulla av sin förfinade praxis att de hotar att ta över de tre världarna och tvingar gudarna till underkastelse. Men även av karaktärer som Hanuman som är Guds mest lojala tjänare och som använder sina siddhis i hängivenhet.

Jag fortsätter att säga att vi praktiserar för frihet, inte perfektion, för att Hanuman är en raritet. Och för att på frihet följer fulländning. Oundvikligen.