Det som binder oss, det som frigör oss

I tantrisk tradition, framför allt Dasa Mahavidya och Sri-Vidya-traditionen, finner vi en gudinna vid namn Lalita Tripura Sundari. Hennes namn betyder den lekfulla eller charmerande (Lalita) vars skönhet (Sundari) genomsyrar de tre världarna/städerna (Tripura). De tre världarna i fråga är vaket tillstånd, dröm och djup sömn. Kort sagt är hon närvarande i allt vi någonsin ser, upplever; till och med i det vi inte är medvetna om. Allt är hennes lekplats.

Du är beskyddaren av den mest hemliga av kunskap, skriver poeten om henne. Hennes trehundra namn (sri lalita trishati stotram) beskriver henne som röd som soluppgången, fuktig som av älskog, strålande; med hår som doftar av kardemumma och med ögon som lotusblommor. I avbildningar av henne håller hon en båge gjord av sockerrör, blomsterpilar (med namn som ”den som orsakar förälskelse” och ”den som berusar”), en snara och ett redskap som används för att driva på elefanter. Ofta är hon omgiven av bin, som cirkulerar kring henne likt pilgrimer en helig plats. Deras hummande frambringar hennes mantra: HRIM, som sägs vibrera genom hela skapelsen, sättandes den i rörelse. Hon sitter ovanpå sin make Shiva som ligger uträckt under henne, berörd av hennes extas. Shivas kropp hålls i sin tur uppe av de mest betydande gudomarna i den gudomliga hierarkin.  De utgör alla hennes tron och de dras alla mot henne, som bin till honung.

I mytologin kring henne (som återfinns i ett kapitel vid namn Lalitapakhyanam i texten Brahmanda Purana) berättas det hur Shiva, i vanlig ordning, sitter i meditativ absorption (samadhi), upptagen av sin egen självtillräcklighet, förlorad för världen. När han går till den platsen av absolut transcendens i sig själv, upphör han att uppfylla sin kosmiska funktion, vilket i puranisk (mytologisk) tradition är att förgöra eller återkalla alla ting när de når sitt naturliga slut. Ni som är väl bevandrade i indisk mytologi vet att gudarna vid just ett sådant tillfälle kallar in MahaDevi, den stora gudinnan, för att locka honom tillbaka in i världen genom sin attraktionskraft. Och att gudinnan tar formen av den unga, bedårande Parvati (bergets dotter) som genom intensiv yoga (tapas) förmår vinna gudens kärlek.

Vår historia löper parallellt med historien om Parvati, eftersom Lalita Tripura Sundari inte är någon annan än henne, om än en högre oktav. För när Shiva dras ur sin djupa meditation av att guden Kama (lust, begär) skjuter en av sina berömda pilar genom hans hjärta, bränner Shiva densamma till aska genom kraften i sitt tredje öga. En av Shivas anhängare (han tenderar att vara omgiven av märkliga typer, då han aldrig avvisar någon) börjar sedermera leka med askhögen och forma en liten varelse ur den. Varelsen får liv och ber Shiva om ett mantra. Shiva -vars namn betyder välsignelse är berömd för sin generositet. Han ger ett mantra till den lilla varelsen som genast börjar praktisera intensivt, under en mycket lång tid. Så länge och så intensivt praktiserar han att Shiva till sist kallar honom vid namnet Bhand (bra) och utlovar honom en belöning för sina ansträngningar. Vid det här laget har den lilla varelsen tagit demoniska proportioner och ber, som sig bör, om att få herravälde över världen i 60.000 år.

Vad vi behöver minnas om Bhanda (som demonen sedermera kallar sig själv) är att han uppstod ur Shivas ilska, hans förtryckta begär om vi så vill. Han tjänar därför som en potent påminnelse om att sexuell energi, eller spirituell längtan för den delen, inte bör preserveras utan istället kanaliseras, så att den hetta vi (som Shiva) genererar genom asketism kan ta en kreativ form- istället för en demonisk sådan.

Bhanda, som alla demoner, springer såklart sitt eget öde till mötes tids nog och förgörs av Lalita Tripura Sundari. Under deras kamp släpper han fram alla möjliga demoniska former ur sig själv, som för att påminna oss om att de alla har samma grund oavsett uttryck. Och hon släpper på samma vis fram alla gudomar, alla avatars ur sig själv och kallar dem sedan åter in i sin gyllene form, hela universums hemvist. När demonen ligger död vänder sig Lalita mot en liten vacker gestalt som sitter på knä vid hennes sida, gråtandes. Det är Rati (förtjusning, upphetsning), Kamas hustru, som ber gudinnan att ge henne sin make åter. Sundari återställer villigt Kama, eftersom begäret hör hemma i världen. Men hon låter honom i fortsättningen stå under hennes egen kontroll (ofta sägs det att han är så betagen av henne att han inget hellre vill än att få leva som en aspekt av henne). Så säkerställer Tripura att allt begär i världen har sitt ursprung i henne själv, och även leder tillbaka till henne.

Därför kallar traditionen henne för Iccha Shakti; det begär, den längtan, den vilja som underligger all skapelse. Den kreativa impuls som driver oss att uttrycka oss själva, såsom traditionen menar att medvetandets ljus (prakasha) vid anblicken av sig själv (vimarsha) säger: låt mig skapa en värld ur och av mig själv, för mitt eget nöjes skull.

Så är hon allt vi vill (ha), allt vi längtar efter. Hon är vår bultande åtrå, rastlösheten som driver oss vidare, otillfredsställelsen och tillfredsställelsen. Alla vägar leder till henne.

Snaran hon håller i sin hand är vad som binder oss. Alla våra outtröttliga begär, från att vi slår upp ögonen på morgonen (kanske långt tidigare) och till att vi sluter dem på kvällen. Onekligen gör det oss ofria, att vi ständigt strävar efter något ytterligare. Men samma princip för oss närmare det spirituella hjärtat så snart vi igenkänt vad som ligger bakom all vår strävan. Hur vi längtar efter den absoluta tillfredställelse som är att vara henne nära, att vara i intimitet med verkligheten.

Verktyget hon håller är vad som driver oss vidare in i karmisk handling, vad som för oss vidare in i det cykliska förlopp som kallas samsara.  Så att vi kan göra allt igen så som vi gjorde det igår, med liknande resultat, med samma tvångsmässiga föreställningar om att vi kommer att bli permanent tillfredsställda av yttre omständigheter . Eller så kan vi börja söka efter källan, för att avtäcka hur det egna hjärtat är en bassäng som svämmar över av honung, som vibrerar av mantrat HRIM och där alla känslor av otillräcklighet, separation, ovärdighet och skam drunknar i Lalitas lycksalighet.

O du som är en ocean av medkänslans nektar, du som kontrollerar all handling, du som är Shivas älskade,  du som kapar alla band, du som inte följer någon annans order, du som nås genom hängivelse, du som njuter av poesi och dans; du som är kärleken själv och kundalini i den mänskliga kroppen, välsigna mig med ditt ögonkast som säkerställer all tillfredsställelse.

Aum Aim Hrim Shrim Lalita Ambikaye Namaha