Den estetiska hängivelsen

Den tantriska traditionen, framför allt så som den presenterats för oss genom den berömda läraren/filosofen/konstkritikern Abhinavagupta (ca 950 e.kr) talar om den estetiska hänryckningen/hängivelsen som ett potent ögonblick, då vi ”förlorar oss” i den skönhet som skönheten pekar mot. Då vårt medvetande snarast sträcker sig ur oss för att vidröra och låta sig vidröras av världen. Den infinner sig när vi låter oss drabbas av intensiteten i den rena upplevelsen, när vi så att säga lutar oss in i verkligheten så som den kommer oss till mötes. Vi känner den genom konsten, musiken, dansen, eller genom att bli den uppmärksamma lyssnare som sägs dela hjärta med poeten. Traditionen säger att Ordet självt (Vac) ständigt letar efter någon att adressera och att hon finner det i konstnärens kreativa ansträngning, detta framsläppande som speglar hennes eget. Natalia Isayeva skriver:

”Poetical means devised by language itself brings us closer to the eternally evasive core of existence and consciousness, because they are endowed with Power (Shakti) to convey the meaning without directly naming it. And when we suddenly ”recognize” something that is present only as a hint, as an indirect reference, we experience an unexpected outburst of aesthetical rapture which brings us closer to the ”essence”. With every creative effort by the poet, we come closer to the resonance of energies , that is, closer to the solution of the ultimate puzzle”

Eller med Abhinavaguptas ord:

Indeed, when he hears sweet songs, or when he touches sandal-wood, When he is no longer content with staying in the middle and being indifferent, when a tense vibration starts in his heart, Then it is called the Power of bliss and this man becomes the ”same-hearted” (sahrdaya).

Precis som Krishna i den berömda texten Bhagavad-Gita (”Herrens sång”) uppmanar sin vän och elev Arjuna att känna honom (dvs känna hans gudomliga natur, den högsta verkligheten) och sedan imitera honom (agera utifrån den högsta förståelsen och således förbli obunden mitt i livets överväldigande tumult). Så ber den tantriska traditionen oss att känna och imitera det högsta (Paramesvara, Shiva/Shakti) genom att göra det den gudomliga verkligheten gör. Och vad den gör är att skapa och förtära det skapade, finnandes näring och njutning i den estetiska tillfredsställelsen. Inte av nödvändighet, aldrig av tvång, utan av lila- den lekfulla lust som är sitt eget självberättigande.

Må vi förstå och efterlikna den stora Poeten, Dansaren, Konstnären, delandes det Hjärta som är allas vår bultande skaparkraft. AIM HRIM.