Det första mantrat jag mediterade med, förföljde mig under många år. Jag säger förföljde mig, för jag var av uppfattningen att jag själv inte valde mantrat, utan att det valde mig. Det mantrat var Om Namah Shivaya–  jag bugar mig inför (eller jag blir ett med) Shiva, vars namn betyder välsignelse. Och det mantrat fyller fortfarande mitt hjärta, så jag vet att välsignelsen söker mig lika innerligt som jag söker den. Shiva beskrivs ofta felaktigt som ”the hindu god of destruction”. Men i verklighet är han motsatsen; förkroppsligandet av medkänsla och kärlek. För han förstör inte så mycket som han löser upp; som han befriar oss ifrån koncept, stolthet, dömande…

I tantrisk tradition, framför allt Dasa Mahavidya och Sri-Vidya-traditionen, finner vi en gudinna vid namn Lalita Tripura Sundari. Hennes namn betyder den lekfulla eller charmerande (Lalita) vars skönhet (Sundari) genomsyrar de tre världarna/städerna (Tripura). De tre världarna i fråga är vaket tillstånd, dröm och djup sömn. Kort sagt är hon närvarande i allt vi någonsin ser, upplever; till och med i det vi inte är medvetna om. Allt är hennes lekplats. Du är beskyddaren av den mest hemliga av kunskap, skriver poeten om henne. Hennes trehundra namn (sri lalita trishati stotram) beskriver henne som röd som soluppgången, fuktig som av älskog, strålande; med hår som doftar av kardemumma och med…

På den här vägen framstår det ordinära som extraordinärt och det extraordinära som ordinärt, säger många av de som vandrat på yogans och andra mystiska traditioner smala, vindlande stigar. På den här vägen framstår det som tidigare alls inte förundrat oss som ett mirakel. Vi ser med nya ögon, känner med förfinade sinnesinstrument. Världen griper oss i varje uppmärksamt ögonblick, och får oss att vilja ge gensvar, likt en katt som gnider huvudet, sedan sidokroppen och sist svansen mot en vägg, bara för att njuta erfarandet av taktil respons över hela sitt varande. Samtidigt blir delar av verkligheten vi aldrig föreställt oss kunna kommunicera med en del av vardagen. Synkronicitet, visioner, bönesvar. Det…

I de indiska traditionerna har läraren en väldigt speciell plats. Ofta använder man ordet Guru som brukar översättas till ”den som för (eleven) från mörker till ljus” eller ”den som har tyngd”, inte bara för att tilltala sin spirituella lärare, utan alla former av lärare. I Väst har det här ordet  tenderat att bli samtidigt urvattnat (som i uttryck som mode-guru eller tränings-guru) och överdrivet glorifierat (som i gurun känner mig bättre än vad jag känner mig själv och är min enda väg till insikt, sinnesfrid och befrielse). Men ordet kvarstår, och påminner om en relation; mellan undervisning och lärande, om en process; mellan att inte riktigt greppa och inte veta hur, och…

Det man älskar ser man överallt. Det man längtar efter ännu mer så. Den förälskade ser sin älskade, föräldern sitt barn, den idédrivna teoretiska sammanhang och den fördomsfulla bekräftelse på samma snäva syn.  Så ser jag Kali i allt i världen. Allt påminner om henne. Kali, med sin ikonografi som får människor att vika undan med blicken. Naken, mörk, med vild blick och utsträckt tunga, med händer (ofta fyra, ibland tio) som håller vapen, ett avhugget manshuvud och en blodfylld skål. Med obundet hår, smycken gjorda av människoben och en kjol av människoarmar dinglandes kring sina höfter, står hon med en fot på den liggande Shivas bröstkorg, till synes triumferande, extatisk. Hennes ikonografi har getts otaliga tolkningar genom…

När jag först började undervisa yoga visste jag väldigt lite om hur djup och vid, avskräckande och oemotståndlig traditionen (traditionerna) egentligen är. Men även då påminde jag alltid mina elever om att vi praktiserar för frihet- inte för perfektion. Ibland tänker jag att jag visste bättre då än nu, att jag var mindre låst av kunskap, att jag lyssnade bättre, att oskuldsfullheten verkligen är ren och att renheten är närmare det gudomliga. Men i den tantriska traditionen har sanningen ett blodigt ansikte, ett smutsigt ansikte, ett mörkt ansikte. Därför har jag tillit till att min kunskap, min erfarenhet och mitt mörker även har del i min befrielse. När jag då pratade om frihet…

I den tantriska traditionen finner vi bilder av Ardhanarishvara– the half woman-Lord, som innefattar Shiva och hans gemål Parvati delandes en och samma kropp (eller ryggrad om vi så vill). Förutom att bilden rymmer sin egen mystiska skönhet (den perfekta balansen mellan feminin och maskulin energi som alla sadhakas eftersträvar) pekar den även mot ett radikalt anspråk som skiljer tantra från andra indiska filosofiska traditioner som samkhya eller advaita vedanta, nämligen övertygelsen att verkligheten består av ett helig förening mellan det som dansar (Shakti) och det som betraktar (Shiva) och att befrielse uppnås genom igenkänning (pratyabhijna) av densamma i alla ting. I många spirituella traditioner presenteras vägen mot upplysning som en…

Traditionen har ett namn för den kraft inom oss och kring oss, som är ren kreativitet, vältalighet, förfining och urskiljningsförmåga. Hon kallas Saraswati– den som flödar eller ”the one who bestows the essence of self” och hon är känd för att vara krävande, närmast perfektionistisk. Ingen uppgift är för utmanande för henne, ingen tidsperiod tröttar ut henne, hennes uppmärksamhet är fullkomlig; hon lämnar inget arbete halvfärdigt. Om henne skriver Sri Aurobindo: ”Always she holds in her nature and can give to those she has chosen the intimate and precise knowledge, the subtlety and the patience, the accuracy of intuitive mind and conscious hand and discerning eye of the perfect worker…Moulding and remoulding…

Den tantriska traditionen, framför allt så som den presenterats för oss genom den berömda läraren/filosofen/konstkritikern Abhinavagupta (ca 950 e.kr) talar om den estetiska hänryckningen/hängivelsen som ett potent ögonblick, då vi ”förlorar oss” i den skönhet som skönheten pekar mot. Då vårt medvetande snarast sträcker sig ur oss för att vidröra och låta sig vidröras av världen. Den infinner sig när vi låter oss drabbas av intensiteten i den rena upplevelsen, när vi så att säga lutar oss in i verkligheten så som den kommer oss till mötes. Vi känner den genom konsten, musiken, dansen, eller genom att bli den uppmärksamma lyssnare som sägs dela hjärta med poeten. Traditionen säger att Ordet självt…

Hösten är Gudinnans tid. Vi ser henne i naturens magnifika skiftningar. Vi känner henne i vårt kreativa framåtskridande, vårt omhändertagande av familj och vänner, i viljan att om och ny-skapa såväl som i kraften att repetera de rituella handlingar vi kallar vardagens göromål. Traditionen kallar henne Shri, eller Kamala, Lakshmi, Mangala. Hon har tusen namn och de framhåller alla hennes natur som är överflödet; förmågan att skapa mer ur sig själv, en välvilja och genomgripande förståelse för elegans, värdighet, skönhet och hållbarhet. Hon är hjärtat av världen, tillfredsställelsen som kommer ur estetiska och erotiska upplevelser, välstånd och god hälsa, rättfärdighet, generositet, förfining och spirituell befrielse. Hon skänker meningen med livet…